Förlossningsberättelse..

här kommer den :)

Egentligen började värkarna redan söndagkväll, hade någon svag värk men visste inte då att det var värk eftersom jag inte hade nån aning om hur det kändes (men jag anade iallafall). Sov hela natten. Vaknade på måndagmorgon av vad jag trodde var värkar på riktigt denna gång. Vi vågade inte hoppas för mycket men sen blev dom allt tätare och intensivare. Lite ont gjorde det fast inte så värst. Hade dom med ca 6 min mellanrum fram till ett-tiden, då började dom avta och så hade jag dom kanske 1-2ggr i timmen resten av dagen. På kvällen gick vi och la oss med nästan inga värkar. Vaknade runt 2 på natten av att dom hade satt igång igen. Somnade om mellan varje värk men nu hade dom blivit lite starkare än dagen innan. Där vid kanske 4tiden började jag klocka värkarna, men då var det 8 min mellanrum. Kl.5 steg jag upp och ställde mig i duschen för jag hade hört att det skulle vara skönt att duscha när en värk väl kom, men jag pallade ju inte att stå i duschen så länge så jag hann bara med en värk där inne. Hoppade ut ur duschen och la mig en stund till. Men då började värkarna bli tätare och tätare men fortfarande inte så onda så jag trodde det var dax. Halv 7 ringde jag in till förlossningen då jag hade värkar med 3 min mellanrum. Barnmorskan frågade om jag hade olidliga värkar så jag inte klarade av att vara hemma.. Nää tyckte jag väl inte så jag tänkte att jag stannar hemma en stund till.. hon sa att dom inte räknar minuter mellan värkar utan att man ska komma in när man inte klarar av att vara hemma längre. Konstigt! men vid 7 orkade jag inte längre, dom kom ju så tätt så jag ville fara in och kolla iallafall.. Jag ringde min syster som jobbar typ granne med vårat hus och frågade om hon kunde ta en liten paus och skjutsa oss till BB. Hon kom springandes i all världens fart hihi <3. Klockan var nu runt 07.50. Dom satte oss i en CTG-kurva där det visade att jag hade 6 min mellan värkarna (självklart blir det längre mellan när man kommer in och ska kolla upp det), men iaf så sa hon att vi troligtvis får åka hem och komma tillbaka när dom blir intensivare igen. Mitt hopp dog. Det skulle göras en undersökning först bara för att se hur det såg ut därnere, och dra på trissor, jag var öppen 4cm så vi fick stanna! LYCKA, nu var det nära. Vi kände hoppet igen. Dom tog hål på hinnan och jag hade då öppnat mig till 6cm. Klockan är nu runt 9.15 . Barnmorskan ger mig lustgas som jag kan andas genom värkarna. kl 9.25 går dom på fikarast och jag förbereder mig att få ligga på BB med värkar hela dagen lång. Jag får två mesiga värkar sen 9.45 kommer första krystvärken. Jag fattar inte vad som händer, det känns som att nån spränger mitt bäcken, jag får panik och bara sliter bort lustgasen och skriker utöver mig. Barnmorskorna kommer springades i full fart och säger: inte kan det väl vara så att du redan är helt öppen? Så kollar hon och det var jag, det var bara att börja krysta. Jag skriker och vill krypa ur skinnet. Jag hör och känner hur jag spricker. AJ! 10.02 kommer lillan ut. Oj vilken lättnad, den olidliga smärtan försvann.
MEN, folk som sagt att man inte tänker på när dom väl syr igen eller nått, häng er! Fyfan, jag sprack invändigt och dessa 45 minuter det tog att sy, fyfan! Det var nästan värre än förslossningen. Utan bedövning sydde hon och jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag skrek och drog så mycket lustgas att jag försvann så dom var tvungen ta en paus med syandet. Nä fyfan alltså. Det gjorde så jävla ont, jag kände varenda nålstick, och varenda gång hon drog åt tråden. Fick lite spraybedövning när hon komme längre ut och skulle sy, men vad tusan hjälper det? Nothing. Visst, vi fick världens underbaraste flicka, men att göra om detta, nä, det var en skräckupplevelse. Det lär dröja, om det ens händer igen...